Oj, vilken pärla. Har många gånger tänkt att man är lyckligt lottad som får bo bara en kilometer från denna underbara sjö. De fiskeupplevelser jag har haft här är några av mina allra trevligaste. Ofta möter lommen upp för att nyfiket, fast oftast irriterat, följa fiskarens bestyr. Även fiskgjusen har sitt bo här. Visste du förresten att gjuse är samma ord som det isländska geysir som betyder "störta fram" kopplingen blir uppenbar när man ser gjusen dyka ner mot vattnet för att ta sig en fisk att äta. Lejondalssjön hyser de vanligaste fiskarterna, såsom gädda, abborre, brax, lake, sutare m.m. samt ett mycket livskraftigt bestånd av signalkräfta. En "nygammal fisk" sedan några år är gösen. Både I:1:s fiskeförening och Bro Sportfiskeklubb har satt ut gös och vi hoppas att återfångster skall kunna ske om två till tre år när den växt till sig.

Sjön ligger delvis i ett naturskönt reservat. Friluftsfrämjandet håller den lilla friluftsgården Hällkana öppen på helgerna, där finns en trevlig liten servering. Jag rekommenderar varmt en utflykt på promenadstigarna i området eller en tur i elljusspåret. Tidigare nämnda fåglar eller varför inte den pigga lilla sothönan, min egen favorit, blir säkert ditt sällskap under denna promenad, bättre kan det inte bli.

Lejondalssjön hette ursprungligen Lövstasjön. Någon gång på 1600-talet byttes namnet ut till det nuvarande. Detta byte av namn tillhör förmodligen ovanligheterna men har en förklaring. Det kom sig av att släkten Leijonhufvud förvärvade det gamla Lövsta och efter detta så fick både fastigheten och sjön snällt byta namn. Sjön är också begåvad med sitt eget slott. Slottet uppfördes mellan åren 1892-1899 av friherrinnan Louise De Geer. I folkmun kallas det för landets yngsta slott. Slottet ligger vackert ett stenkast från sjön i den sydvästra änden, inte alls långt från Tingsviken. För mig har slottet alltid gett sjön en del av sin glans. Det är synbart från stora delar av vattnet och är i mina ögon mycket vackert. Det kan vara intressant att veta att slottsarkitekten var Isak Gustaf Clason. Även känd för att ha ritat Nordiska Museet och Hallwylska Palatset i Stockholm.

Lejondalssjön har varit en av länets renaste sjöar men pga ökad tillförsel av näring under ett antal år så förändrades vattenkvaliteten till det sämre och skrämmande tendenser såsom , blomning av giftalger, syrefria bottnar m.m. märktes på åttiotalet och början av nittiotalet. Den ökade närings-tillförseln härrörde dels från utsläpp av avloppsvatten, dels från djurskötsel i den norra ändan av sjön. Fler faktorer kan ha påverkat sjön.

Kommunen har satsat stora pengar på en renovering av sjön och idag börjar vi märka att åtgärderna har tagit effekt och den negativa trenden har vänt. Metoden som har använts är ny i Sverige och hämtad från USA av företaget Vattenresurs AB. För den som är intresserad finns det material på inter-net, www.swedenviro.com. I folkmun har Lejon-dalssjön alltid kallats för en källsjö men det stämmer inte. Sjön får sitt vatten genom tillrinning från skog och mark. Det finns även förbindelse med Mälaren via Negelstenabäcken. För ett antal år sedan vallades utloppet in och en reglering genomfördes. Detta medförde bla att ålen försvann från sjön, förmodligen till gagn för kräftorna.

Sitt goda namn som fiskesjö har sjön fått genom sina osedvanligt stora abborrar som dessutom är vackra som smycken i sitt utseende. En typisk Lejondalsabborre är stor, gnistrar i grönt på sidorna med de karaktäristiska svarta ränderna väl markerade. Den är vackert vit på magen och fenorna riktigt lyser i rött. Lägger man en sådan fisk på vit snö efter ett lyckat fiske så är man nästan sorgsen att man bragt den om livet. En regel som jag tycker man kan tillåta sig är att sätta tillbaka fisk man ej tänker äta. Ett personligt rekord kan vara trevligt att behålla. Just nu finns det en livlig debatt runt just återutsättning och jag tror att vi fiskare mer och mer bör tänka oss för när vi tar livet av fisk alltför urskiljningslöst.

Lejondalssjön är en sk kräftabborrsjö. I detta är den inte unik, sådana finns lite varstans. Dessa sjöar har alla gemensamt att de producerar stora abborrar. Det stora överflödet av kräftor är förmodligen abborrens viktigaste näringskälla och när man fångat en storabborre kan man nästan vara säker på att renset innehåller en eller flera små kräftor. Vid vissa tillfällen går den ändå över till fiskdiet, små-mört och löja står då på matsedeln.

Efter rensning skall abborren tillagas på sätt man finner lämpligt, ty den smakar gudomligt. Kanske pga kräftorna, vem vet. Skulle inte abborren vara så vanlig i våra vatten skulle den säkert betinga ett mycket högre salupris än vad som gäller idag.

Arne Broman, känd fiskare och författare, citerar i sin bok "Abborrfiske" den romerske ämbetsmannen Ausonius. Redan de gamla romarna uppskattade vår abborre som matfisk. Ausonius var diktare och gourmet. Så här skrev han om abborren i sin dikt

"Mosella".

"Ej heller dig, o abborre; bordets läckerhet, ämnar jag förbigå med tystnad, du som bland flodfödda fiskar kan jämställas med havets egna och ensam mäta dig med den purpurröda mullen."