Lakfiske! av Andreas Dybedahl

Luften är klar och kall, solens strålar tittar nu endast fram över snöprydda trädtoppar, falnande solstrålar får snökristallerna att skimra likt tusentals juveler, jag sitter på min stol, dunkar lätt med pirken i botten, framför mig har jag två ismeten utplacerade, det är midvinter och lakfisketid...   

Så började det...

När jag var liten grabb kom min morbror hem från ett abborrfiske på sjön Skagern, med sig hade han en kraftfull bonusfångst. Det var en lake och som jag minns var den riktigt stor, eller så var det bara jag som var liten… Hursomhelst, sedan den gången var laken för mig något alldeles speciellt och lakefisket var något jag varje vinter funderade på att pröva. För några år sedan gjorde jag slag i saken och allt sedan jag på allvar börjat lära mig lakefiskets när, var och hur har detta förgyllt mina vinterdagar många gånger. Jag är alltid i ett stort behov av att få fiska, att då kunna åka ut på några timmars lakfiske efter jobbet om vintern gör detta till ett kallt, friskt och otroligt spännande inslag i en sportfiskares perspektiv, för det är alltid något speciellt med nattfiske!

 Laketider och lakeplatser...

Laken är en kallvattensfisk, det vill säga den trivs bäst i kallt vatten. Därför befinner den sig under våra varmare månader på stora djup. Den trivs bäst på hårda bottnar med mycket sten eller klippor. Under dygnets ljusare tid gillar den att ligga och trycka i grottor, håligheter eller under stockar, för att när det skymmer krypa fram och börja sin jakt på föda med hjälp av en känslig sidolinje, finkänslig skäggtöm och utomordentligt luktsinne.
När vintern tar oss i sitt grepp och vattnet är som kallast söker sig laken upp till sina lekområden. Dessa kan befinna sig nästan på vilket djup som helst i en sjö, å, älv eller skärgård. Leklake har konstaterats på djup från 50 meter och ända upp till under isen på bara några få decimeters djup. Laken kan i dessa fall samlas i allt från mindre grupper till stora stim beroende på hur stor och gynnsam leklokalen är. Det är just på dessa leklokaler vi sportfiskare främst hittar våra lakar vintertid. Lakfisket för mig börjar när isarna lägger sig säkert i och omkring sund och på grynnor med hårda bottnar med närhet till stora djup. I mina hemtrakter, vilket är i Stockholmsregionen, brukar detta ske i slutet av december till början av januari. I de stora sjöarna pimplas laken oftast på djupt vatten, ca 10-30 meter, men i mina hemmavatten, vilka denna artikel kommer handla om, fiskar vi mestadels i och kring sund med hårda bottnar och djup från 1 till ca10 meter.

 Spännande och annorlunda ismete...

När vi började med lakfisket så var vi minst sagt villrådiga, vi visste inte vart vi skulle börja leta, inte när vi skulle fiska osv. Att bara sätta sig på en plats och under svinkalla nätter chanspimpla i jakten på laken blev för jobbigt. Det kändes som om chansen att en lake skulle hitta just vår pirk med strömming på dessa enorma vattenvidder mitt i kolsvarta natten var 1 på 1000.

Vi fick då för oss att lägga ut ett par ismeten för att täcka av ett större område i vårt sökande efter laken. Sagt och gjort, vi tog med oss våra gäddismeteutrustningar ut på isarna, knöt på 0,40 nylon som tafs, bytte trekroken mot en större karpkrok, placerade sänket en bit ovan botten och lät betet ligga på botten med en glidande linögla fäst i vippan och en bjällra på vippan som ljudlig nappindikator. Denna metod blev för oss ett genombrott i lakfisket, vi började nu fånga lakar i raskare takt. Tack vara ismetet hittade vi en handfull bra lakfiskeplatser och med det följde flera oförglömliga fiskeminnen!

Ännu så länge oförklarliga stunder...

Sedan vi nu funnit våra lakfiskeplatser har vi fortsatt med ett par meten var och samtidigt pimplat med vanligt klassiskt pimpel. I januari har vi haft överlägset mest landade fiskar på metet. Många gånger har vi inte haft en enda stöt på pimpel medan metena fångat den ena laken efter den andra. Jag har till och med testat att ha ett mete placerat 50 cm från min pilk och ändå har det stillaliggande metet varit det som fångat lake! Det har många gånger känts totalt meningslöst med pimpel under januari. Har vi fått något på pimpel så har det varit då pirken legat still på botten. Som den gången då jag och min fiskekompis Linus kom ut på isen och innan vi ens hunnit lägga ut alla våra sex meten hade vi landat fem lakar. När vi väl började pimpla fortsatte det att nappa oavbrutet på ismetena. Oftast lät vi pimpelpirken ligga kvar i vattnet då vi sprang för att göra mothugg på ismetespöna. När vi sedan återvände till våra pimpelspön upptäckte vi vid ett par tillfällen att lakar varit framme och svalt både agn och pirk, men de vägrade nappa på aktivt pimpel! Denna otroliga kväll landade vi och returnerade 14 lakar på 90 minuter och bara en enda lake tog på aktivt pimpel, det var också dagens minsta och den enda under två kg, övriga fiskar vägde upp till fyra kg.

När vi kommit in en bit i februari däremot, har ismetet blivit sämre och sämre och det mer rörliga pimpelfisket gett mest resultat, ibland har pimpel rent av varit förkrossande överlägset. Bland annat minns jag ett par gånger då vi var fyra personer på lakfiske med tre meten var, alltså tolv stycken ismeten och bara fyra stycken pimpelspön. Trots det hade vi inte en enda lake som ens smakade på metet....
Med dessa egna erfarenheter i bagaget tog jag kontakt med en riktigt rutinerad lakfiskare från Uppsala, Mats Tibbling. Han fiskar bara med pimpel, ibland i våra trakter, och har i januari ofta haft riktigt dåligt fiske på pimpel, medan pimpelfisket i februari däremot har varit riktigt bra. Mönstret går alltså igen även hos honom. Vi har diskuterat detta med mete kontra pimpel i meterlånga mejl men ingen av oss har blivit direkt klokare på vad det beror på, våra iakttagelser är dock förbluffande lika!

Tunga pimpelhugg...

Ismete efter lake må ibland vara riktigt effektivt, men inget slår att ta laken på pimpel! Jag fiskar ganska aktivt och vill att betet både ska höras och lukta mycket. Jag växlar mellan små darrande rörelser och långa ryck som får pirken att dunsa i botten. Jag varvar även med långsamma lyft. De är tänkta att få en eventuell lake som iakttar betet att tro att betet flyr, varpå laken snor åt sig betet med ett snabbt tungt hugg. Mellan alla dessa darrningar, ryck och lyft gör jag pauser på några sekunder så laken verkligen får chansen att ta betet, ifall den är trög och försiktig.
Laken framstår ofta som en mycket glupsk fisk, släkt med torsken som den är så äter den allt och sväljer utan att smaka. Faktum är emellertid att den även kan vara väldigt försiktig, ibland kan man bara känna ett pill, en darrning eller lättare dragning i linan. Sätter man in mothugget för fort missas ofta fisken. Är laken på detta humör, ha is i magen och gör inte mothugg förrän du märker att laken drar iväg med pirken och betet!
Denna typ av försiktiga napp tycker jag generellt de lite större honorna gör. En kväll i slutet på februari satt vi och pimplade och hade ett bra fiske med många landade lakar. De flesta var hanar runt två kilo och de högg våra pirkar så det sjöng i spöet, men vi fick också tre fiskar över tre kg med topp på 3,6 kg. Alla tre var feta honor som bjöd på riktiga pillnapp, kanske är det deras feta romfyllda bukar som gör att de inte orkar jaga lika hetsigt som de smäckrare hanarna? Fenomenet med romstinna honor som nappar försiktigt känns ju igen även från många andra fiskarter.

Spön för lakfiske

Utrustningen för lakpimpel och ismetet är av den enklare sorten. Jag själv pimplar med två olika spön. Det ena är ett modifierat ABU pimpel II, där originalklingan har bytts ut till en helt stum grafitklinga på 30 centimeter. Det andra är ett UL-spö som gått sönder, varvid jag kapat underdelen ca 40 centimeter ovanför rullfästet och satt på en ny toppögla med stor diameter för att förhindra isbildning i toppöglan. Båda pimpelspöna är försedda med grov 0,32 mm flätlina. Jag har valt tjock flätlina för att undvika trassel när jag drillar fisken för hand.
För ismetet tar du bara dina vanliga ismeteutrustningar, inga ändringar alls, och tacklar om dem med lämpliga tackel (förslagsvis PU-riggen som beskrivs nedan!).

Pirk och krok

Det mest klassiska för lakpimpel är en tyngre pirk/skeddrag och en släpande tafs på 15-20 cm betad med en fiskbit. Det är djupet på fiskeplatsen som avgör vikten på pirken eller skeddraget. Till det grundare fisket räcker det med ett skeddrag eller kustdrag på 30-40 gram, ju djupare du fiskar desto tyngre pirk får du använda. Pirkar upp till över 100 gram används av pimplarna som fiskar lake i de riktigt djupa kallvattensjöarna. Viktigt att du ska kunna känna pirken bra nere på botten och snabbt komma till botten utan att pirken singlar för mkt i sidled. Jag själv fiskar nästan uteslutande med ett jigghuvud på 20-40 gram, något som fungerar mycket bra ner till ca 15 meters djup. Jag målar jigghuvudet i en självlysande färg, som jag sedan kan ”ladda” med en ficklampa, och apterar en fjäderring på jiggskallens ögla. På fjäderringen sätter jag två små spinnarskedar som skramlar när pirken dunsas i botten. Agnet sätter jag på jiggkroken, sen trär jag på en bit silikonslang som sitter tajt på kroken. Den förhindrar att betet glider ner i krokböjen och gömmer kroken, därmed är kroken alltid är fri och krokar direkt.

Jag gillar att fiska med jiggskallen främst för att jag då hela tiden har direktkontakt och omedelbart känner när en lake är där och nafsar. Jag vill också ha så lätt jiggskalle som möjligt, detta för att laken när den är trög ska kunna ta betet och simma iväg en liten bit utan att det känns för tungt och onaturligt som föda. Nu är det i och för sig sällan laken spottar, har den väl tagit betet sväljer den nästan alltid snabbt. Vi har faktiskt haft tillfällen då laken fick lite för mycket tid på sig och det slutade med att hela jiggkroken hamnade i lakens mage! Vad gäller krokar så är vanliga enkelkrokar i storlek 1-4/0 det jag hittills har använt. Kommande vinter skall jag dock testa cirkelkrokar. Laken är en torskfisk och på torsken är cirkelkrok väldigt bra Det borde därför fungera perfekt, inte minst för att slippa djupt krokade lakar.

 Agn...

Många är de agn som kan användas för laken. Den äter allt utan att gnälla, men olika vatten tycks ändå ha olika beten som lämpar sig bäst. Jag gillar att använda den fisk som finns i det vatten jag fiskar i och som har en bra lukt som sprider sig i vattnet. I skärgården har strömmingen fungerat bäst för oss. Men ingen regel utan undantag, tröga dagar kan det löna sig att testa något annat. Ett exempel på annat bete som absolut inte är naturligt i våra hemmavatten men ändå funkar utmärkt är räka. Andra bra beten som vi testat för laken är nors, siklöja, mört, abborre och sik. Att våga mixtra med olika beten kan, som vanligt, vara skillnaden mellan succé och fiasko.

C&R och Hair-Rig…

Att inte ta mer fisk än vi själva kan äta upp är för mig en självklarhet. Därför försöker vi släppa tillbaka så många lakar som möjligt. De två största problemen med C&R vid lakfisket är dels lakar som sväljer agnet för djupt, dels den ibland stränga kyla som råder ovanför isen. Att bara hiva upp laken ur hålet och låta den sprattla i snön kalla nätter är rena djurplågeriet. Kylan fryser mycket snabbt sönder lakens ögon och blåser det så fryser lakens slemskikt på kroppen också snabbt sönder. Därför tar vi laken och håller den i ett stadigt tumgrepp i underkäken och försöker hålla kvar fisken så länge som möjligt i vattnet i borrhålet. Vid problematiska och djupa krokningar som tar lite längre tid att kroka av doppar vi fisken med jämna mellanrum i hålet så ett den inte kan förfrysa ögonen. När fisken ska vägas är det bäst att lägga laken i en fuktad plastpåse, då förhindrar vi luftens direkta kyla in på fiskens bara skinn och ögon. När vi började med ismetet så medförde det ett annat problem för oss, lakarna svalde nämligen betet så fort att nästan samtliga lakar satt i magmunnen eller svalget. Det var inte kul att försöka lirka loss djupt krokade fiskar kalla nätter och med köldstela fingrar, trots att vi använde hullinglösa krokar med tunt gods så var det ändå svårt att kroka loss dem. Jag började då fundera på hur vi skulle lösa detta problem. Mina tankar tog mig till karpfiskarnas Hair-Rigs och efter lite trixande och testande kom jag fram till följande riggning, som har reducerat svalgkrokningarna med 99 %. Jag tog en pianotråd på ca 0,5-0,7 millimeter som jag gjorde en ögla på upptill. Nedtill böjde jag den till en vinkel på ca 45 grader. I öglan satte jag en tjock dacronlina som jag sedan knöt fast i krokböjen. Avståndet från ”betesnål” till krok är 10-15 cm. Med denna så kallade PU-rigg kan laken ta det ismetade betet och svälja i lugn och ro, kroken kommer ändå alltid befinna sig i munhålan. Resultatet har varit helt fantastiskt bra!

Bästa fiskehälsningar,

Andreas ”Push-Up” Dybedahl